Äventyrshunden Diesel

tisdag 30 januari 2018

En dag på berget

Idag var det heldag på berget. Hela flocken hängde i solen och jag varvade att åka handväska (bli buren i min sele) och i ryggsäck under dagen. Ibland fick jag springa bredvid, om det var flacka transportsträckor och inte så mycket folk. Väldigt skoj!



Val gardenas längsta backe
slutar i Ortisei och börjar i Seceda 2500
meter över havet. 


Vi åkte Val gardenas längsta backe, 10,5 km! Gissa om mattes lår var trötta när hon hade åkt hela vägen ner med mig i ryggan. Hon sa att det var tur att jag ändå bara väger drygt 10 kg....
Vi åkte en jättehäftig kabinfärd upp efter det långa åket till Seceda, visserligen fick vi liftköa för första gången här, men det gjorde inget för utsikten från kabinen som gick över en vid dal och raka vägen upp för branta klippor var verkligen spektakulär. Inte en enda stolpe på hela vägen... Bara luft under oss! Det var så trångt och mycket folk i kabinen att matte fick bära mig i sin famn för att jag inte skulle bli söndertrampad. Det var mysigt att få vila lite i hennes famn, jag somnade nästan och glömde kolla på utsikten.

Jag tycker att det är ganska skönt att hänga med matte när hon åker skidor, jag brukar kika lite över axeln för att se var vi är på väg och för att få känna fartvinden i pälsen. Men självklart har jag koll på husse som åker bakom, att han hänger med i mattes och mitt tempo liksom.

Kikar lite över mattes axel i skidbacken


Även idag blev det lång lunch i solen på en hutte, med varm choklad och för min del, vila i skuggan.
Husse och jag hängde en stund vid hutten medan matte tog några snabba carvingåk utan mig. Jag satt i husses famn och blev kliad, men jag kunde inte sluta spana efter matte. Till slut kom hon tillbaka och då åkte vi alla tillsammans ned till byn. Jag i ryggsäcken. 

Det går jättebra att åka i ryggsäcken, det är lite krångligt att kliva i bara. Min ena baktass vill gärna halka utanför ryggan då, men matte brukar krångla in den med lite hjälp från husse.


måndag 29 januari 2018

Värmeslitage

Värmen slet hårt på mig igår, så jag vilar idag. Planen är att ta med matte på skogspromenad i eftermiddag. Men just nu, är soffan bara min!

söndag 28 januari 2018

Vårskidåkning!

Jisses va varmt det va idag! Jag har slagit rekord i antal rullningar i snön i försök att svalka av pälsen i hettan. Solen gassade och det var en härlig dag med längdskidåkning från Saltria till Malga Ritsch där vi skidade ett varv bland bergen. I Seiser Alm där vi skidade, blir det som en gryta, här verkar solen alltid lysa och våren kändes som den redan var här.

Lång lunch i solen och lagom tempo på åkningen. Världens längsta uppförsbacke till Malga Ritsch som var desto roligare att åka nedför sen på hemvägen.

Sköna spår och nästan ensamma

Långlunch i solen

lördag 27 januari 2018

Vilodag, puh

Det var tänkt att jag skulle följa med och åka slalom idag med matte. Men när det var dags att klä på sig så hoppade jag in i bilen och talade om att jag tänkte vänta där medan de andra åkte. Så det så. Jag måste få min skönhetssömn. Hur tror ni att jag blir så söt som jag är?! Just det! Jag sover mig vacker!



Det blev iallafall en eftermiddagspromenad genom byn med lite extra bonus i form av 60-talsfilm om Dolomititåget i ett stationshus. Spännande!

fredag 26 januari 2018

Kälktur högt upp i det blå

Alltså idag var en rolig dag! Hela flocken tog tågliften upp till Resciesa där vi vintervandrade till en Rifugio genom gullig granskog och vidsträckta vyer över dalen. Förutom att jag fick hänga med min flock hela dagen så träffade jag Cassie, en golden retriver som var lika skygg som jag så vi kom bra överens. Hon skulle dessvärre till ett annat håll än vi, så vi fick skiljas efter ett tag.

Cassie och jag snackar lite! 


Tröttnar aldrig på vyerna här och ytorna en kan springa på! 


Vi vandrade på en platå, fram till en klippkant som framkallade nervösa rop från min matte och husse om att jag skulle va försiktig o så vidare.... Bla bla... Jag veeeet! Jag har full koll, lita på mig!
Vi kom fram (upp) till ett jesuskors på toppen där vi vände neråt till ett kapell som vi lunchade vid och sökte skydd från vinden. Både stig och kapell låg på kanten av jättebranta klippor, mäktigt!

På toppen hittade vi detta,
sen vände vi. 



Lunchdags vid kapellet


Från kapellet var det snöskotrail som gällde och husse hade varit förutseende och tagit med snöskor, medan matte tappert fick kämpa utan. Hon hade kallt räknat med att det skulle vara upptrampat, men icke! Jag försökte visa att hon skulle trippa fram som en alv, som jag som flöt fram på snön, men hon lyckades inte med det konststycket. Hon sjönk ner varannat steg och fick sig nog ett rejält träningspass på vägen tillbaka längs klippstupet. Hon muttrade nåt om att jag minsann fördelade min vikt på fyra tassar och att jag vägde betydligt mindre än hon... Äsch bortförklaringar. Antingen kan en trippa som en alv eller så kan en inte. Bah!

Snöskovandring till Rifugio
Mera vintervandring!
Men det bästa med den här dagen var att äventyret inte var över när vi vandrat klart, utan det var då det började. För vi skulle åka kälke ner för berget! Och vi var på 2282 meters höjd! Ni kan ju haja vilket räseråk det va! Fort gick det och långt var det, och härligt när det fladdrade i pälsen! Kuuuul!
Jag var dock tvungen att skälla ut husse när han körde före matte och mig, det går inte för sig! Jag måste vara först! Det borde han ha lärt sig vid det här laget.....

Wiihaa! Kälkåkning de luxe! 


Sista biten ner till byn och tillbaka till bilen fick vi vandra längs serpentinvägen, och jag var så svartgeggig om tassarna att matte inte såg något annat råd än att doppa mig i den IIIISKALLA floden innan jag fick komma in i bilen. Har inte bestämt mig för om jag ska förlåta henne för det eller inte... Måste fundera på saken.

En väldans rolig dag har det iallafall varit och nu är jag supertrött, ni hittar mig vid brasan om det skulle va nåt ni vill meddela mig. 

torsdag 25 januari 2018

Kyrkobesök i solen

Flocken var lite trött idag, så matte och jag lämnade husse hemma för vila och gick själva på en myspromenad i solen. Vi tog stigen som gick nedanför huset som vi bor i, den som jag och matte rekade lite på igår med legenderna. Men nu fortsatte vi vidare, ända fram till kyrkan Sankt Giacomo.
Supermysig stig genom skogen på en hög bergsida och vacker utsikt över Val gardena-dalen. Vi passade på att vila på varje bänk vi gick förbi som låg i solen. Bra spejutsikt från varje bänk, kan jag rapportera.

Bra viloplats! 

Vid kyrkan fikade vi matsäck och jag fick äventyrsgotta. Vi satt länge i solen och filosoferade, jag och matte.

Målet för dagen

Fika är det viktigaste på turen!

Sen gick vi ett varv runt kyrkan, men den var stängd. Då styrde vi kosan hemåt genom skogen, ravinerna och förbi små ladugårdar med kossor i minimala hagar. Nöjd med dagen!

Vackra vyer 

onsdag 24 januari 2018

Det var en himla tur...

....för matte att hon tog med mig på en väldigt mysig skogsrunda denna eftermiddag när jag fått spendera förmiddagen alldeles ensam. IGEN! Skandal.

När matte äntligen kom tillbaka från sitt skidande i solen, så tog hon med mig på en lååååång promenad i skogen. Bara hon och jag. Kvalitétstid med matte gillar jag. Speciellt när jag saknat henne heeela förmiddagen!

Blir så sprallig av att vara med matte
att jag måste rulla runt runt i snön! 


Vi hittade en fin runda i skogen, som gick hyfsat platt till en början, endast svag stigning. Stigen gick längs en brant bergssida med vacker utsikt över Val gardena-dalen. Superfint och jag skuttade ystert runt bland annorlunda träd och alpbäckar. Vi gick längs en promenad som hette "legendary path". Först trodde jag den var döpt efter mig, men det visade sig vara efter ett gäng olika helgon och andra starka förebilder som gjort bra saker i sina liv. Val gardenas skolbarn hade ritat bilder och kommunen hade skrivit texter till om alla legender. Konstigt att jag inte var med på en enda bild!? Fast jag är ju iof inte så känd i Italien. Än.

Vyerna kan en inte klaga på
här i Italien!

Mysiga skogar också! 


Halvvägs till Sankt Jakobskyrkan, som legendary path ledde till, vek vi av längs en annan vintervandringsled till Uleta. Då blev det brant uppför till en liten miniby där vi hittade en vilobänk. Där satt vi en stund och tomglodde på Sassolungo-massivet. Vi kan liksom inte stirra oss mätta på det, matte och jag. Sen vände det nedför med besked där vi gick mellan husens staket, förbi små ladugårdar med getter i källarplanen på husen. Och vedförråd så prydligt staplade att jag tror att jag ska skicka matte på kurs där. Hon är inte alls lika bra på att stapla ved som italienarna är, hon är mycket slarvigare.

Vila efter uppförsbacken

Vandringsled mellan husen, mys!

Matte hävdade att hennes knän höll på att gå av när vi gick nedför, så brant var det. Jag försökte förklara att hon var tvungen att hålla lite fart nedför, inte kämpa emot liksom. Jag försökte visa genom att sladda före nedför, men matte fattade inte poängen utan höll sig krampaktigt i räcket för att inte glida rakt ner i bäcken. Jaja, ned kom vi och jag var lika hungrig som igår när vi kom hem.
De italienska promenaderna har tydligen den effekten på mig, eller så är det alpluften?!