Äventyrshunden Diesel

måndag 5 februari 2018

Tjohoo, kälkåkning igen!

Det här med kälkåkning var något som hela flocken fastnade för! Så idag var det dags igen. Vi tog bussen från Monte pana till Saltria där vi lånade kälkar i Florian-liften. Superkul, riktig svängig bana och vacker utsikt. Jag åkte ibland med matte och ibland med husse, men mest sprang jag bredvid. hade så mycket spring i benen idag! På de flackare partierna så drog jag matte så hon slapp gå, det var väl shysst?

Vi lunchade på berget med äventyrsgotta och varm choklad (dock inte till mig) Så mysigt att sitta i mattes knä och kolla in eventuella kommande offpist-åk för de tvåbenta och mumsa godis.

Vi åkte lift upp och kälke ner och vi åkte så många gånger att vi glömde tiden, vi hade ju tänkt att vintervandra hem, men vi fick ta bussen istället för det började bli mörkt ute...
Men jag var rätt trött ändå, utan promissen hem. Så det var rätt skönt att få åka buss hem faktiskt.

Nu ska jag snart gå in i bastun, det var kallt idag och det ska bli skönt att få värma upp sig igen.

Full fart! 

söndag 4 februari 2018

Slottsliga upptäckter och en idiot

Idag var en sån där dag då jag blev lämnad ensam igen, för att matte och husse skulle pumpa puder på berget. Varför kan inte jag få vara med och pumpa puder? Hrmfpp...
Matte brukar säga att jag har för korta ben för att orka springa i pudret en hel dag. Jag brukar svara med att jag är fyrhjulsdriven! Men hon lyssnar inte på det örat när pudret hägrar utanför dörren.
Så jag fick vackert hänga med mig själv ett tag, vilket jag har blivit mycket bättre på nu på äldre dagar. När jag var liten hatade jag det över allt annat. Eller vänta, jag vet inte om tandborstning kanske är värre förresten...

Iallafall, det var ju tur att matte kom hem igen. Så vi kunde gå på långpromiss och upptäcka gamla slottsruiner som liksom var fastlimmade på den branta bergssidan. Jättecoolt! Vi pulsade genom djup snö på en brant bergssida innan vi nådde det gamla slottet, Wolkenstein i Selva.

Jag höll nästan på att ramla ner för stupet dock, matte satte hjärtat i halsgropen typ. Hon liksom såg mig i sloooow moootiooon när jag hoppade upp på slottsmuren. Jag skulle ju bara kolla vad som var på andra sidan, men när jag insåg att det var ett stup på andra sidan (jag är höjdrädd) så vände jag så kvickt att matte inte hann säga nåt. Puh, tur att jag är snabbtänkt och vig som en panter...

Jag fick en lång kram av matte efter mitt lilla bus, det var mysigt och jag kände hur hennes hjärta dunkade....

Upptäcker ruinerna av slottet
som hänger på berggsidan

Himla märkligt ställe
att bygga ett slott på

Utsikten är det inget fel på,
så länge en håller sig från kanten

Fin väg både till och från slottsruinen. 



På vägen hem från slottet så stötte vi på en stor svart schäfer och en liten tintinhund. Matte vet ju att jag är rädd för svarta schäfrar sen jag blev biten för en massa år sedan så vi gick undan från stigen och satte oss för att vänta så de kunde passera. Men till min fasa ser jag att den svarta schäfern går lös och ägaren kallar inte in den. När den nästan är framme vid oss, säger matte ifrån att den ska gå tillbaka till sin husse och lämna oss i fred. Men det händer inte. Hunden kommer nära inpå mig, jag blir rädd och svarar med morr för att försöka öka avståndet till den skrämmande hunden och den stora läskiga hunden svarar ju också med morr då, jag springer iväg och får schäfern efter mig.
Matte tror att min sista stund är kommen och blänger argt på ägaren innan hon springer efter för att rädda mig. Den lilla tintinhunden tittar mest på hela spektaklet. Ägaren får till slut sin hund i koppel och jag kan andas ut, då kommer tintinhunden fram och ska hälsa. Jag är inte så intresserad och jag och matte går åt andra hållet. Varpå ägaren undrar upprört vad vi håller på med och säger att hans svarta schäfer är snäll och bara vill leka .... Hur f-n ska jag veta det? Och hur ska det italienska ekipaget veta att jag inte är livsfarlig eller har någon dödshotande sjukdom som är jättesmittsam och absolut inte ska träffa andra hundar. De har ingen aning om vad jag har för historia lika lite som jag vet om deras. Fattade de inte att vi gick undan för att vi INTE vill interagera med dem, vare sig de är snälla eller inte.
Matte var upprörd som attan och vi tog en promp till i Vallunga för att lunga ner oss. Som tur var gick det bra den här gången, men matte hann se hela scenariot framför sig med en svårt blödande hund (jag) och veterinärer som bara kan italienska så det inte går att göra sig förstådd... Näe, nu ska jag pussa på matte, tror hon behöver det ikväll.

lördag 3 februari 2018

Puder i Vallunga

Efter en lugn morgon med låga tråkiga moln då matte jobbat och jag roat mig med att gömma mattes strumpor så hon inte kan hitta dem, kom vi iväg samtidigt som solen kom tillbaka till dalen.

Hela flocken begav sig till Vallunga, men när vi kom fram blev vi lite snopna då dalen var avstängd på grund av lavinfara. Branta klippor omger i dalen så det kanske inte var så konstigt med tanke på hur mycket snö som kommit senaste dygnet.

Men vi tog en tur på den soldränkta snöängen och råkade följa efter en turåkare som begav sig in i skogen på ett annat håll. Och kan en tänka sig, vi hittade en fantastiskt fin vandringsled som var upptrampad i den djupa snön och inte alls brant! Snötyngda granar och vacker utsikt över Selva. Jag blev helt glad i hela pälsen och antog min struttigaste gångstil, där jag liksom hoppar fram samtidigt som jag vickar på rumpan.

Här smyger jag på en snöboll som matte
precis kastat...
Ganska svårt att ta sig fram i den djupa snön,
men roligt!! 

Vacker vintervandringsled
som vi inte hade hittat om
inte Vallunga hade varit
avstängd pga lavinfara. 

fredag 2 februari 2018

Pannlampepromenad

Jaha, idag var en sån där dag när jag förstod redan på morgonen att jag inte fick följa med på dagens äventyr. Var tvungen att spela lite sur så att de tvåbenta skulle få dåligt samvete för att de lämnade mig ensam hemma.

Desto gladare var jag när de kom hem igen, de kunde jag liksom inte dölja. Då studsade jag som ett pop corn av glädje. Och vi tog en lång promenad i skogen här där vi bor, det hann bli mörkt och vi fick gå med pannlampor för att hitta vår väg genom skogen. Och det var massor av snö i skogen! Härligt!

Jag gillar snö!! 

Jag blev lite skraj dock, de smällde
laviner på berget och det ekade i hela
dalen. Men i husses famn är det tryggt! 

Jag glömde bort smällarna
efter en stund och
struttade vidare efter matte och
husse. Fin utsikt va, på min
kvällspromp?! 

torsdag 1 februari 2018

I järnvägens spår till Ortisei

Idag var vi alla trötta och sega. Vi tog lång sovmorgon när vi insåg att det utlovade dumpet inte kommit inatt. Det var en grå och mulen dag så matte jobbade lite vid datorn efter morgonprompen med mig. Jag intog sidoläge framför brasan medan hon jobbade.
På eftermiddagen tog vi en lång promiss till Ortisei längs den gamla järnvägen, den är nämligen hyfsat platt, och inte jättebackig. Eller platt och platt, men okej iallafall. Mattes knän höll inte på att gå av iallafall.

Vi strövade runt i staden innan vi tog bussen hem. Matte vägrade nämligen att gå i uppförsbacken hem till Santa Christina....

Hemma lagade middag och myste i soffan hela kvällen. Skön dag.

Gamla järnvägen följde vi

Högt över dalen gick vår promenad

Snart framme i Ortisei



onsdag 31 januari 2018

Magisk tur!

Idag hade matte och jag en magisk tur och fick uppleva en magisk tur! :)
Solen sken, himlen var helt blå och spåret vi åkte i gav finfina vyer över de omgivande bergen. Helt makalöst och jag njöt av av varje springsteg. Så skönt att vara på berget hela dagen med matte idag. Vi skidade i ett svart spår (alltså med mycket backar) som hette Panorama, och nog gjorde det själ för namnet!

Superduperfin skidåkning idag i Seiser Alm!

Fikapausen får en INTE missa! 



tisdag 30 januari 2018

En dag på berget

Idag var det heldag på berget. Hela flocken hängde i solen och jag varvade att åka handväska (bli buren i min sele) och i ryggsäck under dagen. Ibland fick jag springa bredvid, om det var flacka transportsträckor och inte så mycket folk. Väldigt skoj!



Val gardenas längsta backe
slutar i Ortisei och börjar i Seceda 2500
meter över havet. 


Vi åkte Val gardenas längsta backe, 10,5 km! Gissa om mattes lår var trötta när hon hade åkt hela vägen ner med mig i ryggan. Hon sa att det var tur att jag ändå bara väger drygt 10 kg....
Vi åkte en jättehäftig kabinfärd upp efter det långa åket till Seceda, visserligen fick vi liftköa för första gången här, men det gjorde inget för utsikten från kabinen som gick över en vid dal och raka vägen upp för branta klippor var verkligen spektakulär. Inte en enda stolpe på hela vägen... Bara luft under oss! Det var så trångt och mycket folk i kabinen att matte fick bära mig i sin famn för att jag inte skulle bli söndertrampad. Det var mysigt att få vila lite i hennes famn, jag somnade nästan och glömde kolla på utsikten.

Jag tycker att det är ganska skönt att hänga med matte när hon åker skidor, jag brukar kika lite över axeln för att se var vi är på väg och för att få känna fartvinden i pälsen. Men självklart har jag koll på husse som åker bakom, att han hänger med i mattes och mitt tempo liksom.

Kikar lite över mattes axel i skidbacken


Även idag blev det lång lunch i solen på en hutte, med varm choklad och för min del, vila i skuggan.
Husse och jag hängde en stund vid hutten medan matte tog några snabba carvingåk utan mig. Jag satt i husses famn och blev kliad, men jag kunde inte sluta spana efter matte. Till slut kom hon tillbaka och då åkte vi alla tillsammans ned till byn. Jag i ryggsäcken. 

Det går jättebra att åka i ryggsäcken, det är lite krångligt att kliva i bara. Min ena baktass vill gärna halka utanför ryggan då, men matte brukar krångla in den med lite hjälp från husse.