Äventyrshunden Diesel

lördag 10 februari 2018

En natt på autobahn

Matte och husse snålade ur och vi sov i bilen några timmar, på en parkeringsplats längs autobahn. Vi körde så långt vi orkade, sen stannade vi och sov. Alltså jag sov mest hela tiden iof.

När vi vaknade på morgonen, trodde vi att vi kört fel
och hamnat på savannen.... 


Vi hade inte så långt kvar till färjan i Puttgarten, bara någon timme. Så jag fick snart en bensträckare.

Färjetur från Tyskland till Danmark. 

Vi blåste genom Danmark och jag var rätt uttråkad, men nästan direkt när vi passerat bron så stannade vi i Sverige på Örby ängar  utanför Helsingborg. För en redig bensträckare. En lång och härlig sandstrand!!

Tjihoo, svensk mark under tassarna!


Sen var det bara att härda ut tills vi var hemma.

Är vi framme snart? 


Borta bra, men hemma bäst. Jag var väldigt angelägen om att läsa in skvallret på min hemmaö så fort jag kom hem.

fredag 9 februari 2018

Sista rycket i Vallunga

Idag började vi färden hemåt, det har varit en fantastisk månad som skibum!
Men innan vi drog hemåt så plockade matte äntligen fram skateskidorna och vi drog en repa i Vallunga. Fart och fläkt och jag drog henne när jag kände för det, det vill säga bara i nedförsbackarna... Hehe, en ska inte ta ut sig om en inte måste! Vi var helt ensamma i dalen, så tidigt var vi där!

Tidig morgon i Vallunga

Sen packade vi in allt pick och pack i bilen och började färden hemåt.

Fin vy från bilen! 

I Tyskland hittade vi några motionsspår
som matte och jag tog en lång
bensträckare i. Skönt! 

Annars sov jag mig mest genom dagen.
Var rätt trött efter skaten i morse... 

torsdag 8 februari 2018

Sista dagen i Dolomiterna

Idag är sista dagen i Dolomiterna. Lite trist att vi ska åka hem imorgon och ännu tristare att jag fick vara ensam hemma längsta tiden någonsin just idag. Matte och husse hittade puder i Goldknopf och jag fick inte följa med. De glömde bort tiden och jag började på allvar bli riktigt uttråkad hemma själv.
Som tur kom de till slut hem, så jag fick min efterlängtade promiss. Vi gick vår favvorunda längs Legends path och sen ner på stan för att äta på lokala haket Da pepe, som har supergod hemgjord pasta. Jag fick tyvärr inte smaka, men jag fick iallafall vara med under bordet och slicka smulorna från golvet.

Det här är vägen hem till oss där vi har bott och ner på stan. 

Sista promissen på legends path,
en fin favvorunda!

På väg ner på stan för att äta middag. 

onsdag 7 februari 2018

Slö och mysig dag i Vallunga

Idag vägrade jag stanna hemma själv. Så jag bestämde helt sonika att hela flocken skulle åka till Vallunga och åka längdskidor. Det blev en helt fantastisk dag! Med vårvärme och lååååång  fika i solen. Precis som en perfekt skiddag ska vara.

Skidglädje i Vallunga

tisdag 6 februari 2018

Morgonrutiner och kvällsfirande

Varje morgon tar jag och matte en morgonpromiss tillsammans. Vi går alltid samma väg, den som har minst antal backar. Det går inte att undvika här så klart, men vi gör vårt bästa och har hittat en fin runda som vi klarar av fast vi knappt har vaknat.
Halvvägs finns en fin bänk som vi alltid sitter och filosoferar på en stund, ibland en lång stund, ibland kortare. Beroende på vad vi känner för.

Morgonfilosoferarbänken


Där sitter vi och ser byn vakna under oss. Gubben i keps som skottar snö från sin balkongbilplats. Ekorrarna som skuttar i grantopparna som är på samma höjd som oss. En bil som åker förbi på den smala vägen nedanför. En äldre man som är ute med sin valp och som har gömt en leksak i en gran som valpen blir lika glad varje gång över att hitta. Fåglarna som kvittrar. Solen som färgar bergen rosa. Och bergen som breder ut sig mäktigt inför våra ögon. Det är en fin stund. Jag gillar den. Jag brukar sitta i mattes knä och så kliar hon mig på magen och i armhålorna. Det är väldigt skönt.

Sen brukar vi gå hem och väcka husse, äta frukost och hitta på dagens äventyr.
Idag fick jag stanna hemma själv och hålla ställningarna i huset medan matte och husse åkte slalom en stund. Men de kom hem ganska tidigt, och så gick vi tillsammans en lång promenad. Först i skogen och sen ner på stan för att äta middag på fin restaurang. Självklart fick jag följa med in! Vi firade lite att vi har haft det väldigt bra här i Val gardena.

I Italien är det inga problem för mig a
att gå på restaurang! 

Om jag gömmer mig under duken,
kanske de tappar något på golvet som
jag kan provsmaka på.

måndag 5 februari 2018

Tjohoo, kälkåkning igen!

Det här med kälkåkning var något som hela flocken fastnade för! Så idag var det dags igen. Vi tog bussen från Monte pana till Saltria där vi lånade kälkar i Florian-liften. Superkul, riktig svängig bana och vacker utsikt. Jag åkte ibland med matte och ibland med husse, men mest sprang jag bredvid. hade så mycket spring i benen idag! På de flackare partierna så drog jag matte så hon slapp gå, det var väl shysst?

Vi lunchade på berget med äventyrsgotta och varm choklad (dock inte till mig) Så mysigt att sitta i mattes knä och kolla in eventuella kommande offpist-åk för de tvåbenta och mumsa godis.

Vi åkte lift upp och kälke ner och vi åkte så många gånger att vi glömde tiden, vi hade ju tänkt att vintervandra hem, men vi fick ta bussen istället för det började bli mörkt ute...
Men jag var rätt trött ändå, utan promissen hem. Så det var rätt skönt att få åka buss hem faktiskt.

Nu ska jag snart gå in i bastun, det var kallt idag och det ska bli skönt att få värma upp sig igen.

Full fart! 

söndag 4 februari 2018

Slottsliga upptäckter och en idiot

Idag var en sån där dag då jag blev lämnad ensam igen, för att matte och husse skulle pumpa puder på berget. Varför kan inte jag få vara med och pumpa puder? Hrmfpp...
Matte brukar säga att jag har för korta ben för att orka springa i pudret en hel dag. Jag brukar svara med att jag är fyrhjulsdriven! Men hon lyssnar inte på det örat när pudret hägrar utanför dörren.
Så jag fick vackert hänga med mig själv ett tag, vilket jag har blivit mycket bättre på nu på äldre dagar. När jag var liten hatade jag det över allt annat. Eller vänta, jag vet inte om tandborstning kanske är värre förresten...

Iallafall, det var ju tur att matte kom hem igen. Så vi kunde gå på långpromiss och upptäcka gamla slottsruiner som liksom var fastlimmade på den branta bergssidan. Jättecoolt! Vi pulsade genom djup snö på en brant bergssida innan vi nådde det gamla slottet, Wolkenstein i Selva.

Jag höll nästan på att ramla ner för stupet dock, matte satte hjärtat i halsgropen typ. Hon liksom såg mig i sloooow moootiooon när jag hoppade upp på slottsmuren. Jag skulle ju bara kolla vad som var på andra sidan, men när jag insåg att det var ett stup på andra sidan (jag är höjdrädd) så vände jag så kvickt att matte inte hann säga nåt. Puh, tur att jag är snabbtänkt och vig som en panter...

Jag fick en lång kram av matte efter mitt lilla bus, det var mysigt och jag kände hur hennes hjärta dunkade....

Upptäcker ruinerna av slottet
som hänger på berggsidan

Himla märkligt ställe
att bygga ett slott på

Utsikten är det inget fel på,
så länge en håller sig från kanten

Fin väg både till och från slottsruinen. 



På vägen hem från slottet så stötte vi på en stor svart schäfer och en liten tintinhund. Matte vet ju att jag är rädd för svarta schäfrar sen jag blev biten för en massa år sedan så vi gick undan från stigen och satte oss för att vänta så de kunde passera. Men till min fasa ser jag att den svarta schäfern går lös och ägaren kallar inte in den. När den nästan är framme vid oss, säger matte ifrån att den ska gå tillbaka till sin husse och lämna oss i fred. Men det händer inte. Hunden kommer nära inpå mig, jag blir rädd och svarar med morr för att försöka öka avståndet till den skrämmande hunden och den stora läskiga hunden svarar ju också med morr då, jag springer iväg och får schäfern efter mig.
Matte tror att min sista stund är kommen och blänger argt på ägaren innan hon springer efter för att rädda mig. Den lilla tintinhunden tittar mest på hela spektaklet. Ägaren får till slut sin hund i koppel och jag kan andas ut, då kommer tintinhunden fram och ska hälsa. Jag är inte så intresserad och jag och matte går åt andra hållet. Varpå ägaren undrar upprört vad vi håller på med och säger att hans svarta schäfer är snäll och bara vill leka .... Hur f-n ska jag veta det? Och hur ska det italienska ekipaget veta att jag inte är livsfarlig eller har någon dödshotande sjukdom som är jättesmittsam och absolut inte ska träffa andra hundar. De har ingen aning om vad jag har för historia lika lite som jag vet om deras. Fattade de inte att vi gick undan för att vi INTE vill interagera med dem, vare sig de är snälla eller inte.
Matte var upprörd som attan och vi tog en promp till i Vallunga för att lunga ner oss. Som tur var gick det bra den här gången, men matte hann se hela scenariot framför sig med en svårt blödande hund (jag) och veterinärer som bara kan italienska så det inte går att göra sig förstådd... Näe, nu ska jag pussa på matte, tror hon behöver det ikväll.