Äventyrshunden Diesel

onsdag 24 januari 2018

Det var en himla tur...

....för matte att hon tog med mig på en väldigt mysig skogsrunda denna eftermiddag när jag fått spendera förmiddagen alldeles ensam. IGEN! Skandal.

När matte äntligen kom tillbaka från sitt skidande i solen, så tog hon med mig på en lååååång promenad i skogen. Bara hon och jag. Kvalitétstid med matte gillar jag. Speciellt när jag saknat henne heeela förmiddagen!

Blir så sprallig av att vara med matte
att jag måste rulla runt runt i snön! 


Vi hittade en fin runda i skogen, som gick hyfsat platt till en början, endast svag stigning. Stigen gick längs en brant bergssida med vacker utsikt över Val gardena-dalen. Superfint och jag skuttade ystert runt bland annorlunda träd och alpbäckar. Vi gick längs en promenad som hette "legendary path". Först trodde jag den var döpt efter mig, men det visade sig vara efter ett gäng olika helgon och andra starka förebilder som gjort bra saker i sina liv. Val gardenas skolbarn hade ritat bilder och kommunen hade skrivit texter till om alla legender. Konstigt att jag inte var med på en enda bild!? Fast jag är ju iof inte så känd i Italien. Än.

Vyerna kan en inte klaga på
här i Italien!

Mysiga skogar också! 


Halvvägs till Sankt Jakobskyrkan, som legendary path ledde till, vek vi av längs en annan vintervandringsled till Uleta. Då blev det brant uppför till en liten miniby där vi hittade en vilobänk. Där satt vi en stund och tomglodde på Sassolungo-massivet. Vi kan liksom inte stirra oss mätta på det, matte och jag. Sen vände det nedför med besked där vi gick mellan husens staket, förbi små ladugårdar med getter i källarplanen på husen. Och vedförråd så prydligt staplade att jag tror att jag ska skicka matte på kurs där. Hon är inte alls lika bra på att stapla ved som italienarna är, hon är mycket slarvigare.

Vila efter uppförsbacken

Vandringsled mellan husen, mys!

Matte hävdade att hennes knän höll på att gå av när vi gick nedför, så brant var det. Jag försökte förklara att hon var tvungen att hålla lite fart nedför, inte kämpa emot liksom. Jag försökte visa genom att sladda före nedför, men matte fattade inte poängen utan höll sig krampaktigt i räcket för att inte glida rakt ner i bäcken. Jaja, ned kom vi och jag var lika hungrig som igår när vi kom hem.
De italienska promenaderna har tydligen den effekten på mig, eller så är det alpluften?!


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar