Äventyrshunden Diesel

tisdag 23 januari 2018

Kvällspromp med upptäckter

Jaha, idag fick jag vara hemma själv igen. Jag var inte alls trött och behövde inte alls vila, men ändå drog de tvåbenta utan mig i morse. Hrmmpfff, det här ska de få äta upp!
Jag hade inget annat val än att vila i mattes säng och kolla ut genom fönstret från vardagsrumssoffan när de skulle komma hem igen....

Och till slut kom de! Puh, vilken tur! Så jag inte fick spendera en hel månad själv här i Italien! Jag blev jätteglad och studsade runt som ett popcorn av glädjeyra.

Vi åt sen lunch tillsammans på balkongen i solen, jättehärligt. Jag höll koll på fåglarna i grantopparna som var på samma nivå som mig eftersom vi bor i en brant sluttning. Himla praktiskt....

Sen gick vi på lång promenad i solen, först upp, upp, upp på gångvägen och vidare mot Plezdinas, och sen var det braaaaant utför och massor av bilar som svischade förbi nära sista biten ner mot Santa Christina. Helt galet hur tvärbranta vägar de har här, knappt att jag tar mig upp och ner som är fyrhjulsdriven med klor. De är väldigt noga med att skotta sin egen vägstump här, och de måste de nog vara, för det finns ingen plats att lägga snöhögar och minsta snö på vägarna så går det ju inte att komma någonstans. Lite annorlunda mot hemma där man klagar så fort de ligger lite snö på den platta vägen, här tar man saken i egna händer istället och löser problemet.

Platt gångväg/fd järnvägsbank!
En är inte bortskämd med platta
gångstigar här inte...

På tillbakavägen hittade vi en gammal järnvägsbank som vi följde, där var det platt! Guuud så skönt att slippa spjärna emot nedför eller ta i för kung och fosterland uppför. Järnvägen byggdes på rekordtid på typ ett halvår under första världskriget och forslade krigsmateriel och soldater till fronten i Dolomiterna. Tror järnvägen hade 1000 meter i höjdskillnad, upp till 1500 meter över havet! Vilken ingenjörskonst! Nåja, nu var inget kvar av den, las ner 1960, men det var fint att gå där och försöka tyda vad det stod på skyltarna om järnvägen på tyska/italienska/rätoromanska. Och försöka tyda hundarnas skvaller är inte heller det lättaste...

När vi kom hem var jag sååååå hungrig! Försökte tala om det för matte, högt och ljudligt, men det tog säkert 12 minuter innan hon fattade vad jag ville ha...


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar