Dagen D

Jo, som ni alla säkert vet så är det den första september idag. Och är det något nytt ord jag har lärt mig den här sommaren så är det just september. För det är nämligen då jag ska få börja äta riktig mat igen och inte den speciella som är snäll mot magen som jag har ätit hela sommaren. Så jag har liksom längtat efter den här dagen, då september börjar. Köttbullar, korv, tuggben...! Oj, vad jag längtat!
Ja, och så råkar ju min morfar fylla år idag också. Så mattes Lillasyster hade bakat en kladdkaka som vi skulle ta med oss till honom för att fira. Och i ett obevakat ögonblick i bilen så gjorde jag just det som jag längtat efter. Åt något annat än mitt specialfoder. Kakan låg ju där och luktade ljuvligt! Så jag glufsade i mig alltihop innan matte ens hann blinka. Ojoj vad gott det var! MUMS!!! Och matte sa att hela jag doftade choklad efter det.

Mums filibaba! 

Men det som var mindre roligt var att det blev till att ögonaböj och bums åka till veterinären för att få en spruta i nacken  med a-p-morfin (?). Efter bara en dryg minut så kom HELA chokladkakan upp igen. Slöseri om du frågar mig. Jag var skitsur på matte under den korta stund som vi spenderade hos veterinären och jag fick kräkas på en sopsäck. Hrmmpff, var det verkligen nödvändigt?

Den goda chokladkakan, alldeles bara till spillo!?!

Veterinären sa att jag skulle vara lite slö av morfinet under den här dagen, men det vet jag inte om jag känner något av...? Jag är mest hungrig. Men tror ni att jag får någon mat? Nähä, då ska jag tydligen FASTA tills imorgon. Först ska man kräkas upp det smarriga man har tryckt i sig och sen ska man fasta på det? Det är ett hårt liv jag lever...
Och på frågan om det var värt det? JAJAMÄN! Skulle jag få chansen igen så skulle jag äta upp all choklad i hela Småland! Var så säkra på det!