Premiär i skidåkarryggsäck

Alltså, jag gillar ju mest att springa för egen maskin. Men här i alperna är backarna så långa och det är många människor vars skidor och stavar jag kan göra mig illa på. Så här i Italien tyckte matte att det var bäst att jag fick åka i ryggsäck.
Hrmpff, hon kanske har rätt i den saken. Men jag var tvungen att protestera lite iallafall.

Jag och matte i Dolomiterna, snart bär det utförs!
Det braiga med att åka bakvänt är att jag har full koll på
husse som åker bakom matte.....

Inte nödvändigtvis när jag väl satt i ryggsäcken och fick åka med bakom mattes rygg, för det var ganska härligt. Att få vind i pälsen och få se bergen omkring och bara vara nära matte, det var helt okej. Då var jag lugn som en filbunke för jag litar ju på min matte till 120 procent.
Men just den lilla detaljen att bli instoppad i ryggsäcken. Det var där jag satte spjärn emot. Alltså, jag accepterade faktum och förstod att om jag ville följa med så var det detta som krävdes. Men iallafall. Jag var tvungen att spreta lite med tassarna för att göra det liiiite svårt för matte att stoppa ner mig i ryggsäcken. Men hon vann och tur var väl det, för att åka skidor med min matte i Dolomiterna är ganska trevligt ändå!

Mellan skidåken får jag komma ut ur ryggsäcken och springa runt lite och så får jag åka liftarna utanför ryggsäcken, då tar matte mig i min sele, hon lyfter mig som en handväska. Himla praktiskt och jag tycker det är lite bekvämt att hänga med bara.

Vår lyckade premiär firade vi med varm choklad på Pramulin hytte, väldigt trevligt. Ägaren vill bjuda mig på choklad med rom i, men matte var tråkig och sa nej till det. Suck. Jag fick nöja mig med ett tuggben....

På eftermiddagen åkte vi ner till den största byn här i Val Gardena, Ortisei. Vi flanerade runt på byn och jag träffade en söt liten golden-valp och hennes mamma. Det var väldigt mycket folk och husse blev alldeles till sig över att det var en massa gamla antika porschar och andra coola sportbilar som passerade på gatan i något slags race, Winther marathon eller vad det hette. Jag brydde mig inte alls om det, utan sög istället åt mig av allt beröm jag fick för att jag är jag.
Bellissimo!! Montebello!! Etcetra etcetra... Hörde jag när damerna i päls kom fram och skulle röra vid min päls.
Jag kände mig lite som en kung när jag fick så mycket italienskt beröm!

Kung Bore!
Ortisei hade massor av isskulpturer
som jag undersökte noggrant.
Den här gillade jag bäst.