Matte brukar säga att jag har för korta ben för att orka springa i pudret en hel dag. Jag brukar svara med att jag är fyrhjulsdriven! Men hon lyssnar inte på det örat när pudret hägrar utanför dörren.
Så jag fick vackert hänga med mig själv ett tag, vilket jag har blivit mycket bättre på nu på äldre dagar. När jag var liten hatade jag det över allt annat. Eller vänta, jag vet inte om tandborstning kanske är värre förresten...
Iallafall, det var ju tur att matte kom hem igen. Så vi kunde gå på långpromiss och upptäcka gamla slottsruiner som liksom var fastlimmade på den branta bergssidan. Jättecoolt! Vi pulsade genom djup snö på en brant bergssida innan vi nådde det gamla slottet, Wolkenstein i Selva.
Jag höll nästan på att ramla ner för stupet dock, matte satte hjärtat i halsgropen typ. Hon liksom såg mig i sloooow moootiooon när jag hoppade upp på slottsmuren. Jag skulle ju bara kolla vad som var på andra sidan, men när jag insåg att det var ett stup på andra sidan (jag är höjdrädd) så vände jag så kvickt att matte inte hann säga nåt. Puh, tur att jag är snabbtänkt och vig som en panter...
Jag fick en lång kram av matte efter mitt lilla bus, det var mysigt och jag kände hur hennes hjärta dunkade....
 |
| Upptäcker ruinerna av slottet som hänger på berggsidan |
 |
| Himla märkligt ställe att bygga ett slott på |
 |
| Utsikten är det inget fel på, så länge en håller sig från kanten |
 |
| Fin väg både till och från slottsruinen. |
På vägen hem från slottet så stötte vi på en stor svart schäfer och en liten tintinhund. Matte vet ju att jag är rädd för svarta schäfrar sen jag blev biten för en massa år sedan så vi gick undan från stigen och satte oss för att vänta så de kunde passera. Men till min fasa ser jag att den svarta schäfern går lös och ägaren kallar inte in den. När den nästan är framme vid oss, säger matte ifrån att den ska gå tillbaka till sin husse och lämna oss i fred. Men det händer inte. Hunden kommer nära inpå mig, jag blir rädd och svarar med morr för att försöka öka avståndet till den skrämmande hunden och den stora läskiga hunden svarar ju också med morr då, jag springer iväg och får schäfern efter mig.
Matte tror att min sista stund är kommen och blänger argt på ägaren innan hon springer efter för att rädda mig. Den lilla tintinhunden tittar mest på hela spektaklet. Ägaren får till slut sin hund i koppel och jag kan andas ut, då kommer tintinhunden fram och ska hälsa. Jag är inte så intresserad och jag och matte går åt andra hållet. Varpå ägaren undrar upprört vad vi håller på med och säger att hans svarta schäfer är snäll och bara vill leka .... Hur f-n ska jag veta det? Och hur ska det italienska ekipaget veta att jag inte är livsfarlig eller har någon dödshotande sjukdom som är jättesmittsam och absolut inte ska träffa andra hundar. De har ingen aning om vad jag har för historia lika lite som jag vet om deras. Fattade de inte att vi gick undan för att vi INTE vill interagera med dem, vare sig de är snälla eller inte.
Matte var upprörd som attan och vi tog en promp till i Vallunga för att lunga ner oss. Som tur var gick det bra den här gången, men matte hann se hela scenariot framför sig med en svårt blödande hund (jag) och veterinärer som bara kan italienska så det inte går att göra sig förstådd... Näe, nu ska jag pussa på matte, tror hon behöver det ikväll.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.