Kvällspromp med upptäckter

Jaha, idag fick jag vara hemma själv igen. Jag var inte alls trött och behövde inte alls vila, men ändå drog de tvåbenta utan mig i morse. Hrmmpfff, det här ska de få äta upp!
Jag hade inget annat val än att vila i mattes säng och kolla ut genom fönstret från vardagsrumssoffan när de skulle komma hem igen....

Och till slut kom de! Puh, vilken tur! Så jag inte fick spendera en hel månad själv här i Italien! Jag blev jätteglad och studsade runt som ett popcorn av glädjeyra.

Vi åt sen lunch tillsammans på balkongen i solen, jättehärligt. Jag höll koll på fåglarna i grantopparna som var på samma nivå som mig eftersom vi bor i en brant sluttning. Himla praktiskt....

Sen gick vi på lång promenad i solen, först upp, upp, upp på gångvägen och vidare mot Plezdinas, och sen var det braaaaant utför och massor av bilar som svischade förbi nära sista biten ner mot Santa Christina. Helt galet hur tvärbranta vägar de har här, knappt att jag tar mig upp och ner som är fyrhjulsdriven med klor. De är väldigt noga med att skotta sin egen vägstump här, och de måste de nog vara, för det finns ingen plats att lägga snöhögar och minsta snö på vägarna så går det ju inte att komma någonstans. Lite annorlunda mot hemma där man klagar så fort de ligger lite snö på den platta vägen, här tar man saken i egna händer istället och löser problemet.

Platt gångväg/fd järnvägsbank!
En är inte bortskämd med platta
gångstigar här inte...

På tillbakavägen hittade vi en gammal järnvägsbank som vi följde, där var det platt! Guuud så skönt att slippa spjärna emot nedför eller ta i för kung och fosterland uppför. Järnvägen byggdes på rekordtid på typ ett halvår under första världskriget och forslade krigsmateriel och soldater till fronten i Dolomiterna. Tror järnvägen hade 1000 meter i höjdskillnad, upp till 1500 meter över havet! Vilken ingenjörskonst! Nåja, nu var inget kvar av den, las ner 1960, men det var fint att gå där och försöka tyda vad det stod på skyltarna om järnvägen på tyska/italienska/rätoromanska. Och försöka tyda hundarnas skvaller är inte heller det lättaste...

När vi kom hem var jag sååååå hungrig! Försökte tala om det för matte, högt och ljudligt, men det tog säkert 12 minuter innan hon fattade vad jag ville ha...

Solskenstur i Alpe de Suisi/Seiser Alm

Allt ska skrivas på minst två språk här, helst tre. En blir lite förvirrad faktiskt. Tur att inte hundarna lämnar skvaller på mer än ett språk i taget....

Idag blev det en riktig solskenstur till Alpe de Suisi eller Seiser Alm, beroende på om du pratar italienska eller tyska. Vi tog äggliften Mont Seuc upp från Ortisei och jag tyckte det var lite spännande ett tag, sen la jag mig ner och mediterade.

Först spännande att kolla på utsikten...

...men sen behövde jag meditera lite. 

Uppe på toppen, hittade vi inte riktigt skidspåret, så vi hasade oss ner på häst och släde-vägen. Jorå, vi träffade på två trötta hästar som släpade turister upp på berget.
Vi fick korsa en skidbacke, men sen hittade vi ett superfint spår! Hartl hette det, och gick över en vidsträckt platå med branta berg som ramade in. Vinden var obefintlig, vyerna vackra, snön gnistrande och solen varm. Jag var tvungen att rulla mig flera gånger i snön, för jag nästan kokade i pälsen av solen.

Vackra vyer och så vackra jag! 

En vacker fäbod hittade vi som vi rastade vid och njöt av solen. Det var så varmt och skönt mot husväggen och det var alldeles tyst runt omkring oss. Vi blev kvar så länge att vi nästan missade sista liften ner från berget. Vi fick skida lite snabbare resten av spåret.... Ops..

Däckade visst lite i solen under lunchrasten...

Men oj så vackert det va! Vi fick förstklassig utsikt över Sassolungo-massivet och små söta fäbodar korsade vår väg. Och vi var helt ensamma. Jag sprang och skuttade och njöt!!

Härlig dag! 

Aaah! 

En sista mördarbacke fick vi som straff för att vi haft nedför en bra bit, husse tog av sig skidorna och gick men matte och jag lyckades med förenade krafter ta oss upp med skidor på och fyrtassdrift.
Vi hann precis till sittliften som tog oss upp till äggliften, den som en måste ta för att komma nedför berget. Puh. I liften ner hade vi sällskap av en italiensk familj som tyckte jag var sööööt... Bellissimo! Snart kan jag prata italienska, eller iallafall kunna alla ord för söt....

Det här spåret var nog det finaste vi skidat hittills, om du frågar mig. Nu, soffläge.

Vilodag

Jahapp, jag förstod redan på morgonen att jag inte skulle få följa med idag när de tvåbenta lämnade huset. Jag försökte spela sur, men om jag ska vara ärlig så såg jag fram emot att få vila ordentligt idag. Jag var fortfarande trött från igår. Men ändå, jag var ju tvungen att se sur ut för att markera att det INTE är okej att lämna mig bara sådär hur som helst.

När matte kom hem berättade hon att hon åkt telis i fluffig snö och jag avslöjade att jag hade gosat  ner mig i hennes säng.

När alla kommit hem tog vi en promenad tillsammans på gångvägen ner till byn Santa Christina, den gick högt, högt upp på bergssidan och var väldigt spektakulär för att vara en vanlig gångväg till byn. Supermysigt.

En vanlig gångväg i Italien...

...med en vanlig utsikt över en italiensk by

I byn handlade vi frukost, kollade stavar till husse och käkade pizza på en av alla pizzerior som finns här. Och jag fick vara med på restaurangen, inga konstigheter. De tyckte nästan att de var konstigt att vi frågade om jag fick vara med. De viftade in oss allihop och sen kom servitrisen och sa att jag var så söööööt, fast på italienska. Och sen var hon tvungen att visa upp hur bellissimo jag var för kockarna i köket också. Jag var lite orolig ett tag att jag skulle bli kvar på restaurangen, att matte skulle lämna mig som dricks eller nåt... Men som tur var tog hon med mig hem igen.

Tyvärr fick jag inte smaka en endaste bit, FAST jag var typ
världens duktigaste hund.
Och sötaste också enligt personalen... 

Vi gick genom byn hem, förbi den vackert upplysta kyrkan och stretade på uppför de branta backarna hem till vår stuga. För så är det här, antingen går det uppför eller nedför. Smala gator och hus som står alldeles inpå vägen. Bilen parkerar man på altanen eller på den enda vändplanen som finns. Man förstår varför alla italienare kör små bilar, det finns liksom inte plats för några vräkiga suvvar.

Snida träskulpturer är stort här,
i julkrubban får de blomma ut för fullt.
Har aldrig sett så mycket julkrubbor på så liten yta förut.. 

Kyrkan passerade vi på väg hem

Väl hemma så tyckte jag att det var dags för att pass med Nosework, matte höll med! Jättekul hade vi och matte gömde min metallburk med eucalyptusdoft i på väldigt kluriga ställen...

Kan den va bakom gardinen? 

Matte, jag hittade den!! 

På tur i den långa dalen

Idag tog jag med mig flocken på en riktig långtur, i den långa dalen. Vallunga eller Langental som den också heter som ligger nära byn Selva här i Val Gardena.

Vallunga, en lång vacker dal. 

Det var väldigt vackert scenery, men satan så kallt om tassarna. Jag kunde inte stå still en sekund för då frös jag fast typ. Det var en solig dag, men bergen var så höga runt dalen så solen kom aldrig riktigt ner till oss, mer än korta stunder. Och då värmde det gott. Men när vi skidade i skuggan var det väldigt kallt. Matte skidade i dunjackan hela vägen och sin värmekjol på, ändå frös hon.
Först var det svagt uppför in i dalen och sen var det svagt utför ut ur dalen. Nästan 2 mil skidade vi idag.

Puh, uppför ända in i dalen. 

Och så träffade vi på lavinhunden som jobbar här, han hade varit ute på övning med sina bergsguider. Vi hann inte prata så mycket, för han var rätt busy med att göra sitt jobb.

Här vände vi, i slutet på dalen. 

Och självklart fikade vi där solen letade sig in i dalen, jag fick äventyrsgotta och de tvåbenta fick varm choklad.

När jag kom hem på kvällen var jag så trött, så jag gick raka vägen till soffan och la mig. Och där låg jag hela kvällen sen. Jag flyttade mig endast för att äta middag och gnaga ben på hallmattan. (Den enda mattan som finns i det här huset)

Premiär i skidåkarryggsäck

Alltså, jag gillar ju mest att springa för egen maskin. Men här i alperna är backarna så långa och det är många människor vars skidor och stavar jag kan göra mig illa på. Så här i Italien tyckte matte att det var bäst att jag fick åka i ryggsäck.
Hrmpff, hon kanske har rätt i den saken. Men jag var tvungen att protestera lite iallafall.

Jag och matte i Dolomiterna, snart bär det utförs!
Det braiga med att åka bakvänt är att jag har full koll på
husse som åker bakom matte.....

Inte nödvändigtvis när jag väl satt i ryggsäcken och fick åka med bakom mattes rygg, för det var ganska härligt. Att få vind i pälsen och få se bergen omkring och bara vara nära matte, det var helt okej. Då var jag lugn som en filbunke för jag litar ju på min matte till 120 procent.
Men just den lilla detaljen att bli instoppad i ryggsäcken. Det var där jag satte spjärn emot. Alltså, jag accepterade faktum och förstod att om jag ville följa med så var det detta som krävdes. Men iallafall. Jag var tvungen att spreta lite med tassarna för att göra det liiiite svårt för matte att stoppa ner mig i ryggsäcken. Men hon vann och tur var väl det, för att åka skidor med min matte i Dolomiterna är ganska trevligt ändå!

Mellan skidåken får jag komma ut ur ryggsäcken och springa runt lite och så får jag åka liftarna utanför ryggsäcken, då tar matte mig i min sele, hon lyfter mig som en handväska. Himla praktiskt och jag tycker det är lite bekvämt att hänga med bara.

Vår lyckade premiär firade vi med varm choklad på Pramulin hytte, väldigt trevligt. Ägaren vill bjuda mig på choklad med rom i, men matte var tråkig och sa nej till det. Suck. Jag fick nöja mig med ett tuggben....

På eftermiddagen åkte vi ner till den största byn här i Val Gardena, Ortisei. Vi flanerade runt på byn och jag träffade en söt liten golden-valp och hennes mamma. Det var väldigt mycket folk och husse blev alldeles till sig över att det var en massa gamla antika porschar och andra coola sportbilar som passerade på gatan i något slags race, Winther marathon eller vad det hette. Jag brydde mig inte alls om det, utan sög istället åt mig av allt beröm jag fick för att jag är jag.
Bellissimo!! Montebello!! Etcetra etcetra... Hörde jag när damerna i päls kom fram och skulle röra vid min päls.
Jag kände mig lite som en kung när jag fick så mycket italienskt beröm!

Kung Bore!
Ortisei hade massor av isskulpturer
som jag undersökte noggrant.
Den här gillade jag bäst. 

Vårskidåkning typ!

Idag var det typ vårskidåkning! Svinkallt nere i byn men skön värme i solen uppe på platån där vi skidade idag, Seiser Alm. En riktigt lång och härlig tur med lunchstopp på italiensk refugio.

Vi skidade med utsikt över bergen så klart, högt uppe på en platå, som vi tog buss från Monte Pana för att komma till. Bussen åkte på en smal väg med bara bergstup på ena sidan, jag valde att ligga på golvet och inte kolla alls. Läskigt ju.
Efter lite förvirring hittade vi vårt spår som började i Saltria. Solen gassade och jag blev helt varm i pälsen. Var tvungen att rulla runt i snön massor av gånger och käka snö för jag var så törstig. Men solen värmde gott och jag var bara så lycklig!! Sprang med ett leende på läpparna hela tiden! Vårfeelings! 

Mysigt att skida med matte och husse...

Njuter av solen och vårvärme!

Vi skidade förbi en mysig lunchhytta mitt i dalen, men ompa-ompa musiken ekade högt i hela dalen, och jag tyckte det var lite väääl högt för mina känsliga öron så vi skidade vidare till ett annat lunchhak. Jag passade på att sträcka ut mig i solen medan de tvåbenta åt.

Jäser i solen på lunchhaket i Saltria

Vi valde att inte ta bussen tillbaka utan ta förbindelsespåret tillbaka till Monte Pana. Först var det nedförsbacke i flera kilometrar och jag sprang så det fladdrade i pälsen, sen blev det tyvärr brant uppför i 2 kilometer. De tvåbenta var sååååå långsamma, men jag som är fyrhjulsdriven hade bra fart. Spåret slingrade sig högt på flera kammar och med svanstastisk utsikt över Sassolungo.

Kom igen husse, nu ökar vi! 

Sista biten, i spåren i Monte Pana, hade solen försvunnit bakom träden och jag frös lite. Matte fick rensa tassarna som var helt fulla med is flera gånger. Men jag var duktig och sprang på ändå. Matte hade fel sele på mig, annars kan hon ju bära mig som en handväska om jag behöver vila. Men nu hade jag dragselen på, så då var det bara att kuta liksom.

Jag var så trött när vi kom tillbaka till bilen, har inte skidat såhär långt på väldigt länge. Men härligt att vara ute en hel dag med matte och husse!
Nu ska jag knoppa framför brasan. 

Vyer i Vallunga

Ingen rast, ingen ro. Idag tog jag med mig de tvåbenta till ett nytt hak där en kan åka skidor med hund. En lång vacker dal, Val lunga i Puez-Geisler Nature Park.
Precis i min smak; inga andra människor, massa snö men välpreparerat så jag fick bra fäste med tassarna och vackra vyer med maffiga berg och snötyngda jättegranar.

Och så det bästa av allt, utefika! Jag får alltid extra gott godis när vi är ute på äventyr, men matte är inte alltid så snabb att fiska fram godsakerna dock...

Ge mig äventyrsgotta!!! Nu!! Please?

Idag kunde jag inte hålla mig från att nafsa matte i vaderna.... Igår var jag duktig och höll mig ifrån det, men idag var jag bara tvungen. Hennes vader såg så smaskiga ut och hon åkte för fort så jag hängde inte med. Då var jag tvungen att bromsa lite och det gör jag effektivast genom att begrava mina hörntänder i hennes vader. Då blir det tvärstopp liksom, funkar alltid! Men matte brukar inte vara lika glad för det. Men idag verkade hon ha överseende, tror hon var så tagen av de mäktiga bergsvyerna så hon inte riktigt märkte....?! Hihi...

Jag träffade på "Arthur" också, en hund som såg ut som Artur som blev räddad från djungeln, men det var nog inte han, vi hade lite språkförbistringar så jag förstod aldrig vad han hette. Men han slog följe med oss en bit, sen vände han. Han verkade inte ha någon människa i släptåg utan gick mest och filosoferade för sig själv. Vi möttes igen när jag kom tillbaka efter min tur. Verkar vara ett skönt liv, att sköta sig själv i naturparken tills matte eller husse kommer och hämtar en efter jobbet!

Arturs hemma-arena har rätt najs vyer! 

Sen gick vi på byn i Selva och flanerade i eftermiddagens snöstorm. Inga snygga hundbrudar i sikte dock.