När jag kom hem från fjällen blev jag kräkis igen. Konstigt, tycker matte, att det går fram och tillbaka hela tiden. Ibland är jag som frisk och sen börjar det om igen. Jag hade en jobbig maraton-diarré-kräk-natt då matte sprang ut och in med mig en gång i halvtimmen. Efter det fick jag åka tillbaka till veterinären och få mera dropp för jag var rejält uttorkad igen. De tog massa prover för att få reda på vad som felas mig. Kanske på fredag får jag svar vad det kan vara som gör att jag inte får behålla maten. Det var jättetråkigt att vara hos veterinären i onsdags så på eftermiddagen hade jag inget annat för mig än att tugga loss dropp-kanylen som satt i mitt ben. Hrmmpff, matte verkade inte ha betalat för underhållning på det där trista veterinärhaket som jag fick vara på hela dagen. Hände ju ingenting där, förutom att de kom och klämde och kände på mig ett par gånger. Röntgas gjorde jag igen också. När matte äntligen hämtade mig på kvällen blev jag så glad att jag alldeles glömde bort att jag var sjuk. Jag skuttade och levde om som en liten vilding! Jag hade jättebråttom därifrån och kunde knappt bärga mig att komma hem. Och väl hemma så ville jag inte släppa matte för en sekund ens. Jag var ett riktigt plåster och skulle prompt sitta i knät när hon skulle äta middag.
 |
| Jamen, kan vi åka hem någon gång då! |
 |
| Håll dig jävligt nära nu, matte... |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.