Ibland händer det. Vissa dagar är det så bra bara. Det vill säga matte och jag är helt synkade. Vi behöver liksom inte prata med varann, vi bara tänker samma tankar....
Idag var en sån dag.
För ungefär ganska exakt ett år sedan så skulle jag och matte
tura på Sömlingshågna, men det slutade i en uppskuren tass och retur med fjällräddningen. Idag tog vi revansch!
 |
Det var här det hände sist,
men nu tog vi oss förbi och runt hela fjället! |
Vi tog oss runt fjället, med alla tassar i behåll. Och som extra plus så var det en sån där dag,
då matte och jag inte behöver prata med varann för att förstå varann.
Ni vet, när jag hoppar upp på matte när hon susar med full fart ned för fjället och hon fångar mig i luften bara sådär, för att jag inte ska skära mig på hennes stålkanter.
Ni vet, när jag springer med perfekt sträckt lina och drar precis så mycket som jag behöver för att vi ska ha lagom fart hela tiden.
Ni vet, när jag svänger höger runt en fjällbjörk när vi forcerar sluttningen i full kareta innan matte sagt något, hon har bara tänkt tanken att vi borde plocka björken på högerflajen.
Ni vet, när jag istället för att jaga efter renarna vänder frivilligt och gnussar min matte i knävecket istället.
Ni vet, när matte och jag bara går och myser tillsammans och njuter av nuet.
En sån dag var det. Vi var totalt synkade.
