En natt på autobahn

Matte och husse snålade ur och vi sov i bilen några timmar, på en parkeringsplats längs autobahn. Vi körde så långt vi orkade, sen stannade vi och sov. Alltså jag sov mest hela tiden iof.

När vi vaknade på morgonen, trodde vi att vi kört fel
och hamnat på savannen.... 

Vi hade inte så långt kvar till färjan i Puttgarten, bara någon timme. Så jag fick snart en bensträckare.

Färjetur från Tyskland till Danmark. 

Vi blåste genom Danmark och jag var rätt uttråkad, men nästan direkt när vi passerat bron så stannade vi i Sverige på Örby ängar  utanför Helsingborg. För en redig bensträckare. En lång och härlig sandstrand!!

Tjihoo, svensk mark under tassarna!

Sen var det bara att härda ut tills vi var hemma.

Är vi framme snart? 

Borta bra, men hemma bäst. Jag var väldigt angelägen om att läsa in skvallret på min hemmaö så fort jag kom hem.

Sista rycket i Vallunga

Idag började vi färden hemåt, det har varit en fantastisk månad som skibum!
Men innan vi drog hemåt så plockade matte äntligen fram skateskidorna och vi drog en repa i Vallunga. Fart och fläkt och jag drog henne när jag kände för det, det vill säga bara i nedförsbackarna... Hehe, en ska inte ta ut sig om en inte måste! Vi var helt ensamma i dalen, så tidigt var vi där!

Tidig morgon i Vallunga

Sen packade vi in allt pick och pack i bilen och började färden hemåt.

Fin vy från bilen! 

I Tyskland hittade vi några motionsspår
som matte och jag tog en lång
bensträckare i. Skönt! 

Annars sov jag mig mest genom dagen.
Var rätt trött efter skaten i morse... 

Sista dagen i Dolomiterna

Idag är sista dagen i Dolomiterna. Lite trist att vi ska åka hem imorgon och ännu tristare att jag fick vara ensam hemma längsta tiden någonsin just idag. Matte och husse hittade puder i Goldknopf och jag fick inte följa med. De glömde bort tiden och jag började på allvar bli riktigt uttråkad hemma själv.
Som tur kom de till slut hem, så jag fick min efterlängtade promiss. Vi gick vår favvorunda längs Legends path och sen ner på stan för att äta på lokala haket Da pepe, som har supergod hemgjord pasta. Jag fick tyvärr inte smaka, men jag fick iallafall vara med under bordet och slicka smulorna från golvet.

Det här är vägen hem till oss där vi har bott och ner på stan. 

Sista promissen på legends path,
en fin favvorunda!

På väg ner på stan för att äta middag. 

Slö och mysig dag i Vallunga

Idag vägrade jag stanna hemma själv. Så jag bestämde helt sonika att hela flocken skulle åka till Vallunga och åka längdskidor. Det blev en helt fantastisk dag! Med vårvärme och lååååång  fika i solen. Precis som en perfekt skiddag ska vara.

Skidglädje i Vallunga

Morgonrutiner och kvällsfirande

Varje morgon tar jag och matte en morgonpromiss tillsammans. Vi går alltid samma väg, den som har minst antal backar. Det går inte att undvika här så klart, men vi gör vårt bästa och har hittat en fin runda som vi klarar av fast vi knappt har vaknat.
Halvvägs finns en fin bänk som vi alltid sitter och filosoferar på en stund, ibland en lång stund, ibland kortare. Beroende på vad vi känner för.

Morgonfilosoferarbänken

Där sitter vi och ser byn vakna under oss. Gubben i keps som skottar snö från sin balkongbilplats. Ekorrarna som skuttar i grantopparna som är på samma höjd som oss. En bil som åker förbi på den smala vägen nedanför. En äldre man som är ute med sin valp och som har gömt en leksak i en gran som valpen blir lika glad varje gång över att hitta. Fåglarna som kvittrar. Solen som färgar bergen rosa. Och bergen som breder ut sig mäktigt inför våra ögon. Det är en fin stund. Jag gillar den. Jag brukar sitta i mattes knä och så kliar hon mig på magen och i armhålorna. Det är väldigt skönt.

Sen brukar vi gå hem och väcka husse, äta frukost och hitta på dagens äventyr.
Idag fick jag stanna hemma själv och hålla ställningarna i huset medan matte och husse åkte slalom en stund. Men de kom hem ganska tidigt, och så gick vi tillsammans en lång promenad. Först i skogen och sen ner på stan för att äta middag på fin restaurang. Självklart fick jag följa med in! Vi firade lite att vi har haft det väldigt bra här i Val gardena.

I Italien är det inga problem för mig a
att gå på restaurang! 

Om jag gömmer mig under duken,
kanske de tappar något på golvet som
jag kan provsmaka på.

Tjohoo, kälkåkning igen!

Det här med kälkåkning var något som hela flocken fastnade för! Så idag var det dags igen. Vi tog bussen från Monte pana till Saltria där vi lånade kälkar i Florian-liften. Superkul, riktig svängig bana och vacker utsikt. Jag åkte ibland med matte och ibland med husse, men mest sprang jag bredvid. hade så mycket spring i benen idag! På de flackare partierna så drog jag matte så hon slapp gå, det var väl shysst?

Vi lunchade på berget med äventyrsgotta och varm choklad (dock inte till mig) Så mysigt att sitta i mattes knä och kolla in eventuella kommande offpist-åk för de tvåbenta och mumsa godis.

Vi åkte lift upp och kälke ner och vi åkte så många gånger att vi glömde tiden, vi hade ju tänkt att vintervandra hem, men vi fick ta bussen istället för det började bli mörkt ute...
Men jag var rätt trött ändå, utan promissen hem. Så det var rätt skönt att få åka buss hem faktiskt.

Nu ska jag snart gå in i bastun, det var kallt idag och det ska bli skönt att få värma upp sig igen.

Full fart! 

Slottsliga upptäckter och en idiot

Idag var en sån där dag då jag blev lämnad ensam igen, för att matte och husse skulle pumpa puder på berget. Varför kan inte jag få vara med och pumpa puder? Hrmfpp...
Matte brukar säga att jag har för korta ben för att orka springa i pudret en hel dag. Jag brukar svara med att jag är fyrhjulsdriven! Men hon lyssnar inte på det örat när pudret hägrar utanför dörren.
Så jag fick vackert hänga med mig själv ett tag, vilket jag har blivit mycket bättre på nu på äldre dagar. När jag var liten hatade jag det över allt annat. Eller vänta, jag vet inte om tandborstning kanske är värre förresten...

Iallafall, det var ju tur att matte kom hem igen. Så vi kunde gå på långpromiss och upptäcka gamla slottsruiner som liksom var fastlimmade på den branta bergssidan. Jättecoolt! Vi pulsade genom djup snö på en brant bergssida innan vi nådde det gamla slottet, Wolkenstein i Selva.

Jag höll nästan på att ramla ner för stupet dock, matte satte hjärtat i halsgropen typ. Hon liksom såg mig i sloooow moootiooon när jag hoppade upp på slottsmuren. Jag skulle ju bara kolla vad som var på andra sidan, men när jag insåg att det var ett stup på andra sidan (jag är höjdrädd) så vände jag så kvickt att matte inte hann säga nåt. Puh, tur att jag är snabbtänkt och vig som en panter...

Jag fick en lång kram av matte efter mitt lilla bus, det var mysigt och jag kände hur hennes hjärta dunkade....

Upptäcker ruinerna av slottet
som hänger på berggsidan

Himla märkligt ställe
att bygga ett slott på

Utsikten är det inget fel på,
så länge en håller sig från kanten

Fin väg både till och från slottsruinen. 

På vägen hem från slottet så stötte vi på en stor svart schäfer och en liten tintinhund. Matte vet ju att jag är rädd för svarta schäfrar sen jag blev biten för en massa år sedan så vi gick undan från stigen och satte oss för att vänta så de kunde passera. Men till min fasa ser jag att den svarta schäfern går lös och ägaren kallar inte in den. När den nästan är framme vid oss, säger matte ifrån att den ska gå tillbaka till sin husse och lämna oss i fred. Men det händer inte. Hunden kommer nära inpå mig, jag blir rädd och svarar med morr för att försöka öka avståndet till den skrämmande hunden och den stora läskiga hunden svarar ju också med morr då, jag springer iväg och får schäfern efter mig.
Matte tror att min sista stund är kommen och blänger argt på ägaren innan hon springer efter för att rädda mig. Den lilla tintinhunden tittar mest på hela spektaklet. Ägaren får till slut sin hund i koppel och jag kan andas ut, då kommer tintinhunden fram och ska hälsa. Jag är inte så intresserad och jag och matte går åt andra hållet. Varpå ägaren undrar upprört vad vi håller på med och säger att hans svarta schäfer är snäll och bara vill leka .... Hur f-n ska jag veta det? Och hur ska det italienska ekipaget veta att jag inte är livsfarlig eller har någon dödshotande sjukdom som är jättesmittsam och absolut inte ska träffa andra hundar. De har ingen aning om vad jag har för historia lika lite som jag vet om deras. Fattade de inte att vi gick undan för att vi INTE vill interagera med dem, vare sig de är snälla eller inte.
Matte var upprörd som attan och vi tog en promp till i Vallunga för att lunga ner oss. Som tur var gick det bra den här gången, men matte hann se hela scenariot framför sig med en svårt blödande hund (jag) och veterinärer som bara kan italienska så det inte går att göra sig förstådd... Näe, nu ska jag pussa på matte, tror hon behöver det ikväll.

Puder i Vallunga

Efter en lugn morgon med låga tråkiga moln då matte jobbat och jag roat mig med att gömma mattes strumpor så hon inte kan hitta dem, kom vi iväg samtidigt som solen kom tillbaka till dalen.

Hela flocken begav sig till Vallunga, men när vi kom fram blev vi lite snopna då dalen var avstängd på grund av lavinfara. Branta klippor omger i dalen så det kanske inte var så konstigt med tanke på hur mycket snö som kommit senaste dygnet.

Men vi tog en tur på den soldränkta snöängen och råkade följa efter en turåkare som begav sig in i skogen på ett annat håll. Och kan en tänka sig, vi hittade en fantastiskt fin vandringsled som var upptrampad i den djupa snön och inte alls brant! Snötyngda granar och vacker utsikt över Selva. Jag blev helt glad i hela pälsen och antog min struttigaste gångstil, där jag liksom hoppar fram samtidigt som jag vickar på rumpan.

Här smyger jag på en snöboll som matte
precis kastat...
Ganska svårt att ta sig fram i den djupa snön,
men roligt!! 

Vacker vintervandringsled
som vi inte hade hittat om
inte Vallunga hade varit
avstängd pga lavinfara. 

Pannlampepromenad

Jaha, idag var en sån där dag när jag förstod redan på morgonen att jag inte fick följa med på dagens äventyr. Var tvungen att spela lite sur så att de tvåbenta skulle få dåligt samvete för att de lämnade mig ensam hemma.

Desto gladare var jag när de kom hem igen, de kunde jag liksom inte dölja. Då studsade jag som ett pop corn av glädje. Och vi tog en lång promenad i skogen här där vi bor, det hann bli mörkt och vi fick gå med pannlampor för att hitta vår väg genom skogen. Och det var massor av snö i skogen! Härligt!

Jag gillar snö!! 

Jag blev lite skraj dock, de smällde
laviner på berget och det ekade i hela
dalen. Men i husses famn är det tryggt! 

Jag glömde bort smällarna
efter en stund och
struttade vidare efter matte och
husse. Fin utsikt va, på min
kvällspromp?! 

I järnvägens spår till Ortisei

Idag var vi alla trötta och sega. Vi tog lång sovmorgon när vi insåg att det utlovade dumpet inte kommit inatt. Det var en grå och mulen dag så matte jobbade lite vid datorn efter morgonprompen med mig. Jag intog sidoläge framför brasan medan hon jobbade.
På eftermiddagen tog vi en lång promiss till Ortisei längs den gamla järnvägen, den är nämligen hyfsat platt, och inte jättebackig. Eller platt och platt, men okej iallafall. Mattes knän höll inte på att gå av iallafall.

Vi strövade runt i staden innan vi tog bussen hem. Matte vägrade nämligen att gå i uppförsbacken hem till Santa Christina....

Hemma lagade middag och myste i soffan hela kvällen. Skön dag.

Gamla järnvägen följde vi

Högt över dalen gick vår promenad

Snart framme i Ortisei

Magisk tur!

Idag hade matte och jag en magisk tur och fick uppleva en magisk tur! :)
Solen sken, himlen var helt blå och spåret vi åkte i gav finfina vyer över de omgivande bergen. Helt makalöst och jag njöt av av varje springsteg. Så skönt att vara på berget hela dagen med matte idag. Vi skidade i ett svart spår (alltså med mycket backar) som hette Panorama, och nog gjorde det själ för namnet!

Superduperfin skidåkning idag i Seiser Alm!

Fikapausen får en INTE missa! 

En dag på berget

Idag var det heldag på berget. Hela flocken hängde i solen och jag varvade att åka handväska (bli buren i min sele) och i ryggsäck under dagen. Ibland fick jag springa bredvid, om det var flacka transportsträckor och inte så mycket folk. Väldigt skoj!

Val gardenas längsta backe
slutar i Ortisei och börjar i Seceda 2500
meter över havet. 

Vi åkte Val gardenas längsta backe, 10,5 km! Gissa om mattes lår var trötta när hon hade åkt hela vägen ner med mig i ryggan. Hon sa att det var tur att jag ändå bara väger drygt 10 kg....
Vi åkte en jättehäftig kabinfärd upp efter det långa åket till Seceda, visserligen fick vi liftköa för första gången här, men det gjorde inget för utsikten från kabinen som gick över en vid dal och raka vägen upp för branta klippor var verkligen spektakulär. Inte en enda stolpe på hela vägen... Bara luft under oss! Det var så trångt och mycket folk i kabinen att matte fick bära mig i sin famn för att jag inte skulle bli söndertrampad. Det var mysigt att få vila lite i hennes famn, jag somnade nästan och glömde kolla på utsikten.

Jag tycker att det är ganska skönt att hänga med matte när hon åker skidor, jag brukar kika lite över axeln för att se var vi är på väg och för att få känna fartvinden i pälsen. Men självklart har jag koll på husse som åker bakom, att han hänger med i mattes och mitt tempo liksom.

Kikar lite över mattes axel i skidbacken

Även idag blev det lång lunch i solen på en hutte, med varm choklad och för min del, vila i skuggan.
Husse och jag hängde en stund vid hutten medan matte tog några snabba carvingåk utan mig. Jag satt i husses famn och blev kliad, men jag kunde inte sluta spana efter matte. Till slut kom hon tillbaka och då åkte vi alla tillsammans ned till byn. Jag i ryggsäcken. 

Det går jättebra att åka i ryggsäcken, det är lite krångligt att kliva i bara. Min ena baktass vill gärna halka utanför ryggan då, men matte brukar krångla in den med lite hjälp från husse.

Värmeslitage

Värmen slet hårt på mig igår, så jag vilar idag. Planen är att ta med matte på skogspromenad i eftermiddag. Men just nu, är soffan bara min!

Vårskidåkning!

Jisses va varmt det va idag! Jag har slagit rekord i antal rullningar i snön i försök att svalka av pälsen i hettan. Solen gassade och det var en härlig dag med längdskidåkning från Saltria till Malga Ritsch där vi skidade ett varv bland bergen. I Seiser Alm där vi skidade, blir det som en gryta, här verkar solen alltid lysa och våren kändes som den redan var här.

Lång lunch i solen och lagom tempo på åkningen. Världens längsta uppförsbacke till Malga Ritsch som var desto roligare att åka nedför sen på hemvägen.

Sköna spår och nästan ensamma

Långlunch i solen

Vilodag, puh

Det var tänkt att jag skulle följa med och åka slalom idag med matte. Men när det var dags att klä på sig så hoppade jag in i bilen och talade om att jag tänkte vänta där medan de andra åkte. Så det så. Jag måste få min skönhetssömn. Hur tror ni att jag blir så söt som jag är?! Just det! Jag sover mig vacker!

Det blev iallafall en eftermiddagspromenad genom byn med lite extra bonus i form av 60-talsfilm om Dolomititåget i ett stationshus. Spännande!

Kälktur högt upp i det blå

Alltså idag var en rolig dag! Hela flocken tog tågliften upp till Resciesa där vi vintervandrade till en Rifugio genom gullig granskog och vidsträckta vyer över dalen. Förutom att jag fick hänga med min flock hela dagen så träffade jag Cassie, en golden retriver som var lika skygg som jag så vi kom bra överens. Hon skulle dessvärre till ett annat håll än vi, så vi fick skiljas efter ett tag.

Cassie och jag snackar lite! 

Tröttnar aldrig på vyerna här och ytorna en kan springa på! 

Vi vandrade på en platå, fram till en klippkant som framkallade nervösa rop från min matte och husse om att jag skulle va försiktig o så vidare.... Bla bla... Jag veeeet! Jag har full koll, lita på mig!
Vi kom fram (upp) till ett jesuskors på toppen där vi vände neråt till ett kapell som vi lunchade vid och sökte skydd från vinden. Både stig och kapell låg på kanten av jättebranta klippor, mäktigt!

På toppen hittade vi detta,
sen vände vi. 

Lunchdags vid kapellet

Från kapellet var det snöskotrail som gällde och husse hade varit förutseende och tagit med snöskor, medan matte tappert fick kämpa utan. Hon hade kallt räknat med att det skulle vara upptrampat, men icke! Jag försökte visa att hon skulle trippa fram som en alv, som jag som flöt fram på snön, men hon lyckades inte med det konststycket. Hon sjönk ner varannat steg och fick sig nog ett rejält träningspass på vägen tillbaka längs klippstupet. Hon muttrade nåt om att jag minsann fördelade min vikt på fyra tassar och att jag vägde betydligt mindre än hon... Äsch bortförklaringar. Antingen kan en trippa som en alv eller så kan en inte. Bah!

Snöskovandring till Rifugio

Mera vintervandring!

Men det bästa med den här dagen var att äventyret inte var över när vi vandrat klart, utan det var då det började. För vi skulle åka kälke ner för berget! Och vi var på 2282 meters höjd! Ni kan ju haja vilket räseråk det va! Fort gick det och långt var det, och härligt när det fladdrade i pälsen! Kuuuul!
Jag var dock tvungen att skälla ut husse när han körde före matte och mig, det går inte för sig! Jag måste vara först! Det borde han ha lärt sig vid det här laget.....

Wiihaa! Kälkåkning de luxe! 

Sista biten ner till byn och tillbaka till bilen fick vi vandra längs serpentinvägen, och jag var så svartgeggig om tassarna att matte inte såg något annat råd än att doppa mig i den IIIISKALLA floden innan jag fick komma in i bilen. Har inte bestämt mig för om jag ska förlåta henne för det eller inte... Måste fundera på saken.

En väldans rolig dag har det iallafall varit och nu är jag supertrött, ni hittar mig vid brasan om det skulle va nåt ni vill meddela mig. 

Kyrkobesök i solen

Flocken var lite trött idag, så matte och jag lämnade husse hemma för vila och gick själva på en myspromenad i solen. Vi tog stigen som gick nedanför huset som vi bor i, den som jag och matte rekade lite på igår med legenderna. Men nu fortsatte vi vidare, ända fram till kyrkan Sankt Giacomo.
Supermysig stig genom skogen på en hög bergsida och vacker utsikt över Val gardena-dalen. Vi passade på att vila på varje bänk vi gick förbi som låg i solen. Bra spejutsikt från varje bänk, kan jag rapportera.

Bra viloplats! 

Vid kyrkan fikade vi matsäck och jag fick äventyrsgotta. Vi satt länge i solen och filosoferade, jag och matte.

Målet för dagen

Fika är det viktigaste på turen!

Sen gick vi ett varv runt kyrkan, men den var stängd. Då styrde vi kosan hemåt genom skogen, ravinerna och förbi små ladugårdar med kossor i minimala hagar. Nöjd med dagen!

Vackra vyer 

Det var en himla tur...

....för matte att hon tog med mig på en väldigt mysig skogsrunda denna eftermiddag när jag fått spendera förmiddagen alldeles ensam. IGEN! Skandal.

När matte äntligen kom tillbaka från sitt skidande i solen, så tog hon med mig på en lååååång promenad i skogen. Bara hon och jag. Kvalitétstid med matte gillar jag. Speciellt när jag saknat henne heeela förmiddagen!

Blir så sprallig av att vara med matte
att jag måste rulla runt runt i snön! 

Vi hittade en fin runda i skogen, som gick hyfsat platt till en början, endast svag stigning. Stigen gick längs en brant bergssida med vacker utsikt över Val gardena-dalen. Superfint och jag skuttade ystert runt bland annorlunda träd och alpbäckar. Vi gick längs en promenad som hette "legendary path". Först trodde jag den var döpt efter mig, men det visade sig vara efter ett gäng olika helgon och andra starka förebilder som gjort bra saker i sina liv. Val gardenas skolbarn hade ritat bilder och kommunen hade skrivit texter till om alla legender. Konstigt att jag inte var med på en enda bild!? Fast jag är ju iof inte så känd i Italien. Än.

Vyerna kan en inte klaga på
här i Italien!

Mysiga skogar också! 

Halvvägs till Sankt Jakobskyrkan, som legendary path ledde till, vek vi av längs en annan vintervandringsled till Uleta. Då blev det brant uppför till en liten miniby där vi hittade en vilobänk. Där satt vi en stund och tomglodde på Sassolungo-massivet. Vi kan liksom inte stirra oss mätta på det, matte och jag. Sen vände det nedför med besked där vi gick mellan husens staket, förbi små ladugårdar med getter i källarplanen på husen. Och vedförråd så prydligt staplade att jag tror att jag ska skicka matte på kurs där. Hon är inte alls lika bra på att stapla ved som italienarna är, hon är mycket slarvigare.

Vila efter uppförsbacken

Vandringsled mellan husen, mys!

Matte hävdade att hennes knän höll på att gå av när vi gick nedför, så brant var det. Jag försökte förklara att hon var tvungen att hålla lite fart nedför, inte kämpa emot liksom. Jag försökte visa genom att sladda före nedför, men matte fattade inte poängen utan höll sig krampaktigt i räcket för att inte glida rakt ner i bäcken. Jaja, ned kom vi och jag var lika hungrig som igår när vi kom hem.
De italienska promenaderna har tydligen den effekten på mig, eller så är det alpluften?!